"Cause you safed my life once"

Senaste dagarna har varit dagar då jag har dagdrömt och fantiserat ganska mycket. Tänkt bakåt, minnen, fina stunder. Som stunden när jag la mig ner på en brygga en lagom kall höstkväll och tittade upp mot stjärnorna, när jag sen fick sällskap av en nära vän som la sig bredvid mig. Det va en bra stund.

Jag undrar en sak, är det dumt att dagdrömma om sådant som aldrig någonsin kommer hända? Är det ohälsosamt?

Jag har en tendens att längta hela tiden. Längta efter stunder som man kommer minnas för alltid. Längta efter mer. Ska jag gömma mina drömmar? Skämmas över att jag låter min fantasi sväva iväg i riktningar som aldrig kommer bli? Just nu vet jag inte...

Idag har varit en dag av drömmar men också av besvikelse. Min morbror är inte så bra som jag i mina drömmar drömmer att han ska vara.

Jag tror jag gjorde ett dumt beslut när jag valde att stanna hemma i helgen. Jag valde att stanna i Skövde pga planer som fanns i mitt huvud och min fantasi. Dumt...

Sluta drömma eller i alla fall sluta fantisera, det är nog vad jag bör göra.