Några dagar nu har jag saknat. Jag har saknar folk som lämnat mig under 2011. Det är ganska många... Jag tänker på hur man hanterar saknad. Vissa saknar jag för jag aldrig mer kommer få träffa henne/honom... andra saknar jag för jag helt enkelt inte fått träffa eller höras så mycket som jag önskat. När man tänker på saknad är det svårt att tänka "the best is yet to come".... Men idag när jag gick genom stan snöade det jättemycket. Stora snöflingor som dalade ner från himlen och försvann långsamt när de landat på backen. Sorgligt kan man tänka om man då tänker på hur människor kommer in i ens liv och sedan lämnar, men då när jag gick där och bara tänkte landade en stor snöflinga på min kind. Det var som om den kom och sa "hej lilla du".
Jag tänker att det var mormor som skickade en liten hälsning, min mormor brukade alltid smeka en på kinden när man pratade med henne. Jag tror hon ville säga att hon och alla andra inte hade lämnat, det finns spår efter dom som lämnat som jag kan ta vara på. Jag har en släkt där jag kan få se mormor i mina mostrar, morbröder och kusiner. Jag har vänner som kan skicka ett kort sms med en liten hälsning, jag har skövdefamiljen som man kan minnas med. Och jag kan ju få besök och besöka.
Efter Snöflingans lilla hälsning kände jag att allt kommer att bli bra. "The best is yet to come"...
När jag nu senare vandrade hem efter en födelsedag middag för syster, gick jag och kände en slags frihet. Jag såg upp mot himlen och kände månens starka ljus och hur stjärnorna blinkade. Trots saknad är jag långt ifrån själv, jag har människor runt mig som jag dels kan dela livet med men också saknaden...
Men det är som Andrew Peterson säger "Our nature hates a vacuum" ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar