I dag har vi tagit hem morfar från äldreboendet till gården, tårta och stormiddag blev det. Min morfar - han har humor han när han är med kan man få skratta högt många gånger, bland annat tyckte han idag att mamma borde skaffa en till unge...
Morfar är lite virrig, lite dement. Idag är liksom inte hela tiden 21 juni 2011, utan ibland hoppar vi tillbaka 50 år i tiden eller mer och morfar berättar minnen han har som de kunde varit igår när det egentligen handlade om 1930 talet.
Morfars virrighet spökar lite ibland, han kan fråga många gånger "var är maja?"... men mormor maja finns ju inte. Att se hans sorgsna blick när han kommer på och minns hur hon inte längre finns här, se ögonen fyllas av tårar när han nämner hur han saknar hennes röst. När vi körde hem honom ikväll sa han : "Vi skulle haft kvar henne lite längre, hon var ju så duktig på allt, så snäll med barnen och hon kunde allt det där... ändå fick hon lämna oss". Usch det är verkligen en jobbig saknad vi alla går igenom, men också svårt att prata/skriva om utan att få tårar i blicken..
Morfar pratar med en otroligt grov dialekt och jag har svårt att förstå honom om jag inte koncentrerar mig. Något som är speciellt med denna Sundsvalls dialekt är O-fenomenet. När man ska tala om något som inte är gjort så istället för att säga "inte" sätter man O framför verbet.
O-sopat = inte sopat
O-ätit = Inte ätit
O-kört = Inte kört (hö eller annat man kör)
O-bakat = Inte bakat.
Jag funderar på vart O:et kommer ifrån. det finns inget O i inte.... Någon som vet?
Trots att jag inte riktigt förstår hur detta har uppstått är det något som fastnar, jag säger det nästan hela tiden. lite som att "hä" det är också dialektalt och betyder typ "lägga"/"placera"/"ställa... eller nått.
Imorgon ska det bli fint väder så jag ska försöka gå ut och plocka blommor samt ta lite bilder på den vackra byggd jag befinner mig i...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar