När man kastas mellan hopp och förtvivlan

Glädje, oro, hopp, kärlek, längtan, tvivel... Det är några av känslorna som fyllt de senaste dagarna. På fredag natten kom samtalet som jag längtat så efter, samtalet man bett till Gud om. "Thure är på väg till Lund, han ska få nya lungor". Både mamma och jag brast ut i en gråt som var fylld med så många olika känslor. Lättnad? Glädje? Oro? Vad ska man känna? Sedan denna natt har dagarna och nätterna varit en ständig bön. Operationen gick bra men det är fortfarande en så otroligt lång väg kvar, många motgångar som vi kommer få möta längs vägen.

En simpel bild som får tårar att bildas

Jag märker hur blicken ständigt går mot telefonen, "har dom fått veta något nytt? har allt gått bra? hur mår han just nu?" är tankar som snurrar i huvudet. 

Det är så svårt att förklara för utomstående vad detta betyder. Min släkt är mitt allt. Den betyder så otroligt mycket och vi är så nära varandra att det är svårt att förklara. Vi är liksom ett snäpp närmare i släktledet. Kusiner är syskon, mostrar är mammor... Min fina syster berättade för mig härom dagen att dom i Mali kallar alla sina föräldrars syskon för mamma och pappa, för det är så man ser på varandra.  Det är så det känns.

Tack alla ni som är oss i bön det betyder otroligt för det är det enda vi kan göra. Vi kan hoppas och be. Bönen om Guds beskydd och helande kraft. 

Just stay strong... and breathe